Sommaren 1397 samlades folk och stormän från de tre nordiska rikena i Kalmar för att bevittna kröningsceremonin av Erik av Pommern. Staden rymde i vanliga fall cirka 2 000 invånare, men under denna sommar nästan tredubblades det antalet. Folket strömmade in genom Västerport, man ropade och stojade - det vankades kungakröning och festyran var på topp.
Strax utanför kyrkan stod en talrik samling finklädda gäster. Det var väpnarna som skulle dubbas till riddare, till antalet 133 stycken. Men innan det blev deras tur att få böja knä och emotta hedersbetygelsen av kungen, skulle först den blott 15-åriga Erik av Pommern kläs av och smörjas till konung inför gästerna i kyrkan. Bredvid den nervöse ynglingen stod en tunn liten kvinna iklädd klänning och log hjärtligt åt honom. Det var Margareta, drottning över Danmark och Norge.
Om denna kvinna och maktspelare i ett politiskt oroligt Norden har historikern
Erik Petersson skrivit en personlig biografi:
Drottning Margaretas dröm. Drottning Margareta lyckades mot alla odds skapa en fungerade ordning ur det politiska kaos som utmärkte 1300-talets senare hälft, i efterdyningarna av den stora pesten, digerdöden, vars härjningar tog cirka en tredjedel av befolkningen. Hennes dröm var att skapa en union som förenade de tre nordiska rikena till en enhet – och det lyckades hon med, om än de svenska stormännen inte alla gånger delade hennes vision.
Margareta var dotter till Valdemar Atterdag och gjorde sin politiska debut redan som sexåring, då hon förlovades med den svenske kungen Magnus Erikssons son Håkan Magnusson 1359. Fyra år senare, den 9 april 1363, vigdes den tioåriga Margareta med den 22-årige Håkan vid en pampig ceremoni i Köpenhamn. Hon blev nu både norsk och svensk drottning, eftersom Håkan hade ärvt en del av riket efter sin bror Erik.
De fick en son, Olof, som föddes vid julen 1370 och uppkallades efter Norges helgonkung Olof. När sedan kung Håkan Magnusson dog 1380 blev den tioårige sonen Olof kung över två riken. Men den som styrde och ställde var naturligtvis Margareta. Siktet var högt ställt. Hon hade samma ledstjärna som sin döde svärfar Magnus Eriksson och avlidne man Håkan Magnusson: att styra över Sverige.
Just när Margareta hade fått segervittring, skedde en katastrof, som hon aldrig kunnat förutse. Hennes 17-årige son, som varit på resa i Skåne, insjuknade hastigt och avled på Falsterbohus 1387. Men ödets vindar skulle vända. I slutet av mars 1388 träffade Margareta en grupp svenska riksråd på slottet Dalaborg vid Vänern. De valde henne till ”Sveriges fullmäktiga fru och rätta husbonde”. Anledningen var att de svenska stormännen hade fått nog av Albrekt av Mecklenburg, som styrde över Sverige. De ogillade bland annat att han tillsatte tyska fogdar på kronans slott. Gång på gång hade de avkrävt honom kungaförsäkringar med löfte om ändringar.
Efter Margaretas maktövertag gick Albrekt till motangrepp. Den 24 februari 1389 drabbade hans trupper samman med Margaretas i västgötska Åsle. Slaget blev en stor triumf för Margareta och Albrekt kastades i fängelse. Men denna seger räckte inte för drottningen, hon ville säkra sitt rike för framtiden.
Sommaren 1389 kallade därför Margareta till ett herremöte i Helsingborg, där hon drog upp ett äss ur rockärmen: Sveriges nye tronföljare. Visserligen var sonen Olof död, men nu kunde hon stolt visa upp sin adoptivson, den sjuårige Bogislaus (Bogislav), mer känd som Erik av Pommern. Han var barnbarn till Margaretas syster Ingeborg och hade alltså kungligt blod i ådrorna. För att kunna axla konungamanteln var Bogislaus tvungen att byta namn till Erik. Det var ett populärt namn, ett av medeltidens främsta helgon i Sverige tillika kung, ”Erik den helige”, bar namnet.
Samma år, på ett möte i Söderköping, fick Margareta den svenska adeln att gå med på att betala en extraskatt. Å andra sidan fick de löfte om att inga utländska fogdar längre skulle få ta över rikets slott och län. Dessutom fick kyrkor och kloster en rejäl donation med silver.
Nu skulle man kanske tro att förhållandena i Norden lugnade ned sig och att drottningen skulle få tid över till annat. Men det blev precis tvärtom. För striderna med mecklenburgarna upphörde inte bara för att Albrekt satt fånge. De tyska borgarna i Stockholm valde att fortsätta stödja honom och mecklenburgarna behöll staden i sitt grepp.
Det ledde till att Östersjöområdet härjades av pirater. Bakom sjöröveriet låg Albrekt av Mecklenburgs farbror, som på detta sätt ville sprida kaos. Ett annat uppdrag var att se till att anhängarna i Stockholm fick mat och andra förnödenheter. De kallades för vitaliebröder, efter latinets
victualia som betyder livsmedel. Deras hotfulla segel kunde dyka upp vid horisonten, oavsett om man befann sig i Finska viken eller på Nordsjön. Hansans koggar blev plundrade och besättningen kastad överbord. År 1393 var situationen så svår att Hansan inte vågade bedriva handel med fisk i Skanör och Falsterbo, på den så kallade Skånemarknaden.
Vitaliebröderna fortsatte sin fruktade verksamhet. Året efter lyckades de erövra Visby och hade Gotland som bas för sin piratverksamhet. När de dessutom började angripa andra svenska städer, tvingades Margareta till förhandlingar med mecklenburgarna. År 1395 slöts fred på Lindholmens slott i Skåne, där Albrekt tillbringat en stor del av sin fångenskap. Som lösen var han tvungen att få fram 12 ton silver inom loppet av tre år. Lyckades han inte skulle Stockholm tillfalla Margareta – vilket också skedde. Men det skulle dröja ända till 1405 tills de två slöt fred, och han slutligen gav upp hoppet om att än en gång få sitta på den svenska tronen. Även vitaliebröderna tvingades så småningom att ge sig och lämna över befästningar, län och slott till Margareta.
Men alla problem var inte lösta. Drottningen förstod också vikten av att begränsa adelns och kyrkans makt, vilket skedde vid ett möte i Nyköping 1396. Margareta bestämde att de gårdar som före 1363 ägts av kronan och skattebetalande bönder – och som under Albrekt av Mecklenburgs tid övergått till adeln och kyrkan – åter skulle blir krono- och skattejord. Kyrkorna och klostren fick därmed ett stort inkomstbortfall. Med ökade intäkter i statskassan och stärkt ställning kunde Margareta fortsätta sin plan. Redan i slutet av 1380-talet hade personalunionen över de tre länderna skapats, nu gällde det att göra den mer permanent och juridiskt bindande. Det var dags för Kalmarunionen.
Erik Petersson guidar oss säkert och tryggt genom den snåriga politiska djungeln av namn, händelser och årtal, för att leda oss fram till sista akten: skapandet av Kalmarunionen. Den utgör höjdpunkten i hennes liv och är själva drömmens slutmål. Läs om den och mycket mer i
Drottning Margaretas dröm!
