Public Luxury

Vad är Publix Luxury?

Även om titeln Public Luxury kan låta som en omöjlig motsättning så finns sådana paradoxer. Operahus och limousiner, monument och botaniska trädgårdar, det finaste silvret på kungliga slottet och konst- skatterna i Nationalmuseums samlingar. Denna lyx tillhör oss alla även om det är ytterst få som använder den eller har den hemma. Gemensam men exklusiv: offentlig lyx av det här slaget är för det mesta materiella ting tyngda av sitt stora symbolvärde.

Sedan har vi all lyx som är jämlikt och rättvist fördelad (eller som borde vara det): enastående gemensamma förmåner. De är ofta radikala idéer reglerade i lag: föräldraledighet, hyressättning, praktiskt taget kostnadsfri barnomsorg, rättsväsendet, allmän rösträtt. Vi minns inte längre de etiska överväganden och den organisatoriska påhittighet som föregick deras tillkomst – vi betraktar dem som rättigheter. Men för många icke-svenskar är de, naturligtvis, en makalös lyx.

Någonstans mellan dessa poler återfinns det offentliga rummets arkitektur och design. Det är den som ska ge form åt samhällsideal (som rättvisa) genom att skapa de fysiska ramar där människor möter dessa idéer (domstolsbyggnader till exempel). Det är i offentlighetens byggnader och platser (våra parkbänkar, tunnelbanevagnar, korv- kiosker och minnesmärken) vi ser vad vi är gjorda av. Den rollen kan designen inte undvika. Antingen kan designen omfamna uppgiften eller bli en omedveten projektionsyta för samhällets fördomar och svagheter, om den inte rent av tjänar till att dölja dem.

Public Luxury består av 28 svenska projekt (ett i Norge, men med en svensk upphovsman) som alla berättar om hur arkitektur och design ger uttryck för såväl våra gemensamma värderingar som dagens konflikter i det offentliga rummet. De flesta verk har arkitekter och formgivare som upphovsmän, men inte alla. I Public Luxury möter du en offentlighet som skapas av oss alla, från folkvalda till hantverkare och från aktivister till dataspelsstudions historiker. Public Luxurys arkitekter och designer ger form åt det offentliga rummet och de arbetar ibland med, men lika ofta emot, de rådande omständigheterna.

Samtidigt som Public Luxury öppnas börjar valrörelsen på allvar. De flesta politiker har en agenda för det offentliga rummet som syftar till att ”förbättra det”, vanligtvis på ett mycket specifikt sätt. Ökad trygghet, färre brott. Fler barn, färre hemlösa. Fler cyklister, färre tiggare. Så förkläs ideologiska ställningstaganden till sanningar. Det som besvärar måste avlägsnas menar samma politiker som uppmuntrar allt som gör oss bekväma.

Men det finns en växande insikt inom arkitekturen och designen (om än inte inom politiken) att det inte går att frigöra det offentliga rummet från konflikter, och att det kanske heller inte är önskvärt. Den samtida politiska filosofen Chantal Mouffe ställer frågan
hur vi kan skapa offentliga rum och institutioner där konflikter kan lösas fredligt, där grupper i samhället kan mötas och vara
oense, leva i en anda av tolerans och grannsämja utan att ta kål på varandra. De mest demokratiska platserna är de där, enligt Mouffe, ”meningsmotståndaren inte betraktas som en fiende som ska förgöras utan som en opponent som har ett existensberättigande”. De största städerna, liksom de minsta byarna, är oändligt mycket mer komplicerade än vad den polariserade politiska debatten vill göra gällande. Och det är därför vi älskar dem.

I Public Luxury finns utövare från hela arkitektur- och design- spektrumet samlade, vars verksamhet inte existerar i politikerns svartvita moraliska universum. Deras gärning påverkas av en offentlighet som är rörig, konfliktfylld och präglad av verklighetens etiska gråskalor. Varje verk har något att berätta om Sverige och det visar även kreativitetens kraft att initiera debatt, ge idéer konkret form och, ibland, ge människor som vanligtvis inte hörs en röst.