Doktorspromotionen är det akademiska årets allra största högtid. Varje år artar den sig också till en smärre folkfest i Lundagård med såväl lundabor som tillresta.
Som sig bör den sista fredagen i maj sken solen även i år när de barhuvade doktorerna lämnade Universitetshuset klockan tolv. Lika gul var den tre och en halv timme senare när samma doktorer lämnade Domkyrkan och stolta visade upp sina nyvunna hattar och lagerkransar.
En som känner till proceduren, åtminstone allt som händer utanför Domkyrkans murar, är Per-Åke Karlsson. I år var det 43:e året som han sköt salut med de gamla kanonerna. Och även om Wendes artilleriregemente lades ner för 23 år sedan (sedan dess har det varit Wendes militärhistoriska förening och Wendes salutbatteri som ansvarat för kanonskotten) räknar han med att addera fler kanonår till sitt cv.
– Det här är både kul och högtidligt. Jag tycker universitetet är en speciell värld med kloka och förståndiga människor som ändå kan ta livet lite med en klackspark ibland.
Det kritiska momentet i saluten är att sambandet måste fungera mellan salutmarskalken inne i kyrkan och batterichefen vid kanonerna. Lösningen heter fälttelefon modell 1937. Den har tjänat oklanderligt genom åren, berättar Per-Åke Karlsson. Det oförutsedda som har hänt ett par gånger beror inte på fälttelefonen utan på att någon av de två salutpjäserna (kanonerna) har tjurat. När det hänt har skottet fått ersättas med ett pukslag.
Försvarsmaktens byråkrati kring ammunitionsbeställningar kan också räknas som ett kritiskt moment, menar han. Hittills har allt gått bra och i Wendes förråd finns tillräckligt med salutskott även för nästkommande år.
I år gick det åt 52 skott. Ett skott för en hedersdoktor kommenterade Per-Åke Karlsson medan krutröken fortfarande låg tät.
– Det var för Gullan Bornemark.
