”Skriver du romaner, sådana där romaner med korta kapitel, på 40 sidor, som är på modet?” frågar herr Gazmuri huvudpersonen Julio i
Alejandro Zambras 94 sidor tunna roman
Bonsai, som äntligen finns på svenska i Annakarin Thorburns översättning. Jag har längtat efter att läsa boken sedan både kritikern James Woods och författaren Valeria Luiselli hyllade den. The Guardian kallade boken ett ”miniatyrmästerverk” – ett träffande omdöme. Det är en vacker och märklig roman. Det slog mig att tunna romaner faktiskt kan kräva mer av sin läsare än mer omfångsrika verk. I en roman på hundra sidor faller det sig naturligt att mycket, ibland det mesta, står mellan raderna, vilket gör läsaren till en medskapare på ett annat sätt. I
Bonsai stannar dock inte märkligheterna vid själva innehållet. Jag läste romanen i ett svep i fredags, den 25 april.
Bonsai slutar med en datering: ”Santiago de Chile, 25 april 2005”. OMG!, som min dotter skulle ha sagt.
En författare som gjort datummagi till stor romankonst är
Solvej Balle, vars huvudperson fastnar i den 17 november. Häromveckan stod det klart att
On the Calculation of Volume 1 (
Om uträkning av omfång på svenska) nominerats till International Booker Prize. Och på tal om korta romaner
konstaterar New York Times skribent
Alex Marshall att fyra av sex nominerade böcker är under 200 sidor. Lägg därtill att 2024 års vinnare av Booker-priset,
Orbital av
Samantha Harvey (på svenska i höst), är 144 sidor … Ja, det är svårt att säga annat än att fåsidiga romaner är ”på modet”. På vår sajt
listade Yukiko Duke sju romaner som du läser på en kväll. Här saknade jag
Bonsai, men också ett annat nytt ”miniatyrmästerverk”:
Mikołaj Grynbergs 120-sidiga
Rabalder.
Helgen ägnade jag annars åt sakprosa. Jag läste
En värld av böcker – Eva Bonniers förläggarliv av
Therese Eriksson, som utkom i torsdags, samma dag som Eva Bonnier fyllde 80 år (och DN publicerade en
intressant intervju med henne).
Jag läste även
Bäste bokförläggare: Från en förläggares vardag av
Per I Gedin (utkommer 5 maj). Det finns mycket att säga om böckerna, men här nöjer jag mig med att konstera att det här med att korta ner ett manus till bästa tänkbara omfång kan vara en känslig affär. Eva Bonnier berättar om en smärre dispyt med
Lars Norén kring hans dagböcker. Eva ville dra ner på de många personliga påhoppen, medan författaren inte ville stryka en stavelse. ”’Du låter som en gammal gubbe, vill du göra det, Lars?’, frågade jag och det struntade han väl i om han gjorde. Så ibland fick jag kohandla: ’Du får lov att stryka det här om jag ska betala mer för ditt omslag’.”
Per I Gedin hade en liknande dust med
Ulf Lundell för femtio år sedan:
”Problemet med hans noga genomtänkta manusarbete var att han inte tillät några som helst ändringar. Jag bad honom stryka tvåhundra sidor i
Jack som handlade om hur Jack och hans gäng drog ut på landet i gröna vågens anda för att odla grönsaker med mera. Det passade inte in i denna urbana roman, tyckte jag. Ulf strök men anklagade mig länge för att ha 'förstört'
Jack. Efter många år tog han dock tillbaka. Jag tror att strykningarna räddade boken …”
Resten är, som det brukar heta, historia. Redan under första året sålde
Jack 140 000 exemplar och numera kan man med visst fog hävda att det är 1970-talets mest framgångsrika svenska roman. Om det är tack vare förläggarens strykning låter jag dock vara osagt.
Trevlig vecka,
