Det här är det tredje avtalsrörelsebrevet inför 2023 års avtalsrörelse. 450 avtal löper ut och ska omförhandlas, bland dem avtalen inom industrin. Lag & Avtal bevakar för nionde gången avtalsrörelsen i form av ett särskilt nyhetsbrev.
Rubriker i detta nyhetsbrev:
Facken inom industrin kräver 4,4 procentNils Karlsson, Ratio: ”4,4 procent ska man se som enbart det utspel det är”Industriarbetsgivarna: ”Jag lyfte på ögonbrynen för siffran 4,4 procent”IKEM: ”Med det bud facken lagt blir det nog svåra förhandlingar”German Bender, Arena Idé: ”Facklig enighet något arbetsgivarna uppskattar”Lars Calmfors: ”Som förhandlingsbud verkar det väl avvägt”Gröna arbetsgivare: ”Låglönesatsningen är inflationsdrivande”Teknikföretagen: ”Alla företag ska kunna bära detta”Facken inom industrin kräver 4,4 procent
På måndagen presenterade Facken inom industrin sin avtalspolitiska plattform inför avtalsrörelsen 2023. De yrkar på en höjning med 4,4 procent. Det är det högsta kravet som facken inom industrin riktat till arbetsgivarna sedan Industriavtalets tillkomst 1997. Genom avtalsrörelserna har kraven varit allt från 2,6 procent till 3,9 procent, det sistnämnda yrkandet kom 2007.
Kravet bygger på de fem fackförbundens ekonomiska bedömningar där den stärkta konkurrenskraften som svensk industri uppvisar är den kanske viktigaste parametern.
Ulrika Lindstrand, ordförande i Sveriges Ingenjörer inledde. Detta är elfte avtalsrörelsen som facken inom industrin samverkar på det här sättet, inom ramen för Industriavtalet.
– Vår uppgift är att ta täten i avtalsrörelsen som nu drar igång. Det är kanske särskilt viktigt att denna gång hålla fast vid den ordningen. Vi är övertygade om att alla kommer att vinna på det, sade Ulrika Lindstrand.
Per-Olof Sjöö, ordförande i GS pratade om de argument som arbetsgivarna brukar komma med:
– När vi närmar oss en avtalsrörelse finns det några saker som vi kan vara säkra på. Då börjar våra arbetsgivarparter se väldigt dystert på svensk ekonomi. Framtiden är mörk och det leder alltid till deras slutsats att det finns ett obefintligt löneutrymme.
Per-Olof Sjöö sade att det därför är viktigt att industrifacken har en självständig och verklighetsförankrad uppfattning om vilka löneökningar som är rimliga.
Unionens ordförande Martin Linder tog vid och redogjorde för fackens syn på utvecklingen av konkurrenskraften i svensk industri.
– Vi har en stark industriproduktion, vi har en stark tillväxt i investeringar, vi har höga vinster och hög vinstandel och vi har förstärkta marknadsandelar. Så man kan lugnt konstatera att svensk industri har stärkt sin konkurrenskraft vilket i sin tur är viktigt för att bedöma löneutrymmet, sade Martin Linder.
Ordföranden i Livs, Eva Guovelin, delade med sig av analysen kring arbetskraftskostnad.
– Svensk industri ligger precis under genomsnittet i Västeuropa och en bra bit under Tyskland. Vår slutsats är att konkurrenskraften tydligt har stärkts.
Slutligen var det IF Metalls ordförande Marie Nilssons tur. Hon pratade om inflationen som stigit och nu ligger väldigt långt över två-procentsmålet.
– Samtidigt kan vi se att Riksbanken är fokuserad på att åter nå inflationsmålet. De prognoser vi tagit del av visar samstämmigt att inflationen kommer att falla tillbaka under 2023.
Facken inom industrin drar slutsatsen att inflationsmålet är det ankare som de ska förhålla sig till, både när inflationen är låg och när den är hög.
– Vi ska inte jaga dagens höga inflation. Skulle vi försöka kompensera oss med lika höga löneökningar som inflationen, då skulle det bara innebära ännu högre inflation och ännu högre räntehöjningar och det gagnar inte våra medlemmar. För sedan skulle vi återigen behöva kompensera oss och då skulle vi hamna i den där spiralen som vi absolut inte vill komma in i. Därmed offentliggjorde Marie Nilsson avtalskraven:
- Ettårigt avtal, vilket brukar vara kravet från facken inom industrin.
- Löneökningarna på 4,4 procent.
- Höjning av lägstalönerna med 1600 kronor, i de avtal som har sådana konstruktioner. Detta krav avviker från tidigare avtalsrörelser. Förra gången det förekom krav om höjda lägstalöner var 2007.
- Ytterligare avsättningar till deltidspension/flexpension som ger arbetstagare möjlighet att anpassa arbetstiden mot slutet av arbetslivet. Sådana avsättningar har gjorts sedan 2013.
Det som saknades, jämfört med tidigare avtalsplattformar, var krav om arbetsmiljö och jämställdhet. Marie Nilsson förklarade det med att bra partsgemensamma projekt har kommit igång och pågår.
Marie Nilsson nämnde även den låglönesatsning för LO-förbunden som ingår i LO-samordningen. Den innebär att arbetstagare som tjänar mindre än 27 100 kronor ändå ska bidra med 4,4 procent beräknat utifrån 27 100 kronor. Men det yrkandet ligger utanför avtalsplattformen från facken inom industrin.
Nils Karlsson, Ratio: ”4,4 procent ska man se som enbart det utspel det är”
Nils Karlson, professor i ekonomi och grundare av Ratio:
– Först vill jag säga att det i år faller ett extra stort ansvar på parterna för att upprätthålla konkurrenskraften inom svenskt näringsliv. Att då kräva 4,4 procent ska man se som enbart det utspel det är. De slutliga avtalen kommer att landa väsentligt lägre än de fackliga kraven.
Och vad skulle hända om avtalen ändå landade på den nivån?
– Ja, då skulle hela modellen riskera att spåra ur.
Facken pekar på att lönsamheten i företagen är bättre än på länge?
– Nej, vissa branscher har det otroligt tufft. Och vinsterna i vissa sektorer drivs upp på grund av den svaga svenska kronan. Och det kan ändras fort, för nu sjunker efterfrågan i hela världen och inflationen stiger.
Vad innebär de fackliga kraven för inflationsbekämpningen?
– Att vi förlänger pinan. De spär på inflationen som måste ner på en nivå där vi kan återhämta konkurrenskraften.
Hur ser du på en höjning av lägstalönerna med 1 600 kronor?
– Det kommer att försvåra integrationen för personer som inte har tillräcklig utbildning eller fullgod svenska. Och det kommer att öka ungdomsarbetslösheten, säger Nils Karlson.
Industriarbetsgivarna: ”Jag lyfte på ögonbrynen för siffran 4,4 procent”
Per Widolf, förhandlingschef Industriarbetsgivarna:
– Eftersom vi befinner oss i början av en lågkonjunktur så tycker jag att 4,4 procent är väldigt högt.
Vad skulle det leda till?
– Det skulle spä på inflationsspiralen, vilket leder till högra räntor och ökad arbetslöshet.
Hur ser du på en höjning av lägstalönerna med 1 600 kronor?
– I grund och botten vill vi betala löner som bidrar till ökad produktivitet och det gör inte lägstalöner. Och de bidrar inte heller till att stärka konkurrenskraften. Däremot höjer de trösklarna till arbetsmarknaden.
Facken motiverar sina krav bland annat med företagens goda lönsamhet?
– Och bara några timmar innan presskonferensen varnade regeringen för den stundande lågkonjunkturen. Företagens lönsamhet är väldigt volatil och den varierar mellan företagen, särskilt för dem som ligger i fel elområde. Vi förhandlar för framtiden, från den 1 april 2023 och 12, 24 eller 36 månader framåt. Den bild vi ser är synnerligen kämpig.
Hur ser du på ett ettårsavtal?
– Det är ju ofta fackens utgångspunkt. Men basindustrin vill alltid ha förutsägbarhet och stabilitet. Det är industriavtalets uppgift att kunna leverera det. Ett längre avtal är positivt, om det kan leverera konkurrenskraft.
Hur bedömer du Sveriges konkurrenskraft gentemot de stora konkurrentländerna?
– Vi är beroende av konjunkturen i Europa och där är situationen bekymmersam. Den svaga kronan har hjälpt oss, men det är inte per se konkurrenskraft. En svagare krona gör bara att vi blir fattigare som land. Produktivitetsutvecklingen har inte stärkts nämnvärt gentemot Europa och arbetskraftskostnaden är högre i Sverige än i de flesta konkurrentländer.
Var det något särskilt du förvånades över i fackens avtalskrav?
– Ja, jag lyfte på ögonbrynen för siffran 4,4 procent, säger Per Widolf.
IKEM: ”Med det bud facken lagt blir det nog svåra förhandlingar”
Henrik Stävberg, förhandlingschef IKEM:
– Min första reaktion var att det var ett osedvanlig högt lönekrav samtidigt som vi är på väg in i en lågkonjunktur.
Hur långt in är vi i en lågkonjunktur?
– Vi är inte där ännu, men i vår senaste mätning hade hälften av våra medlemsföretag ett sämre Q3-resultat än förväntat. Det är en avmattning och omkring hälften av företagen har ganska tomt i orderböckerna för början av nästa år.
Facken talar ju om företagens goda vinster?
– Ja, under pandemin har det gått bra för företagen, det har facken rätt i. Men nu är vi på väg mot sämre tider och då är det bekymmersamt med ett så högt krav som 4,4 procent.
Hur ser ni på 1 600 kronor i höjda lägstalöner?
– Vi har relativt höga lägstalöner, på I-avtalet är ingångslönen för en 18-åring 24 021 kronor. För Unionen spelar lägstalöner knappast någon roll, man tittar i princip aldrig på dem utan anställer flera tusenlappar högre. Men på IF Metall-området blir det kännbart, särskilt för mindre och medelstora företag. Det kan spä på arbetslösheten och ökar trösklarna ytterligare mot nyanlända och ungdomar.
Hur mycket hjälp har ni haft av kronförsvagningen?
– Inte särskilt mycket. Läkemedels- och kemikalieindustrin importerar ofta sina råvaror och köper i euro eller dollar. De har generellt haft ökade kostnader, inte bara för el. Och det finns fortfarande flaskhalsar när det gäller råvaror och komponenter. Med det bud facken lagt blir det nog svåra förhandlingar.
Hur ser du på ett ettårsavtal?
– Det är många och stora osäkerhetsfaktorer i omvärlden. Vi kommer nog inte att våga sträcka oss längre, även om vi gärna skulle se ett längre avtal.
Och vad tycker du om utökad avsättning till flexpension?
– Det har vi gjort i tio år nu, senast avsatte vi 0,2 procent på LO-avtalen och 0,4 på tjänstemännens. Vi måste snart dra ett streck. Vi har ju avtalade tjänstepensioner. Vi kan inte ha ett parallellspår som riskerar att göra medlemskap så dyrt att företagen väljer att stå utanför. De som utnyttjar flexpensionen är ofta kompetent arbetskraft som vi gärna vill ha kvar. Vi har redan svårt nog med kompetensförsörjningen, säger Henrik Stävberg.
German Bender, Arena Idé: ”Facklig enighet något arbetsgivarna uppskattar”
German Bender, utredningschef Arena Idé:
– Det är den elfte avtalsrörelsen i följd som facken enas och det är ett styrkebesked som jag tror att arbetsgivarna uppskattar. Särskilt som parterna står inför utmaningar som aldrig förr.
Vad tänker du främst på då?
– Att inflationen urholkar lönerna så att det inte blir några reallöneökningar under avtalsperioden. Och det i ett läge när löntagarna inte fått några reallöneökningar under det innevarande året heller. Dessutom ser framtiden efter avtalsperioden osäker ut. Mycket beror på om inflationen kan tas ner mot slutet av nästa år eller början av 2024 som de flesta bedömare tror.
Vad säger du om nivån på 4,4 procent?
– Jag vill inte uttala mig om rimligheten i den, men facken anser ju att både industrin och samhället tål den nivån utan att inflationen späs på. De har bland annat pekat på att både vinsterna och vinstandelarna i industrin är högre än på många år.
Hur viktig är satsningen på lägstalönerna?
– Facken anser att det är särskilt viktigt att satsa på dem som har de lägsta lönerna, för det är de som drabbas extra hårt av sjunkande reallöner. Låglönesatsningar är ett vanligt krav inom LO-samordningen, men i år har även Unionen sagt att det är ett krav från medlemmarna.
Facken får kritik ur medlemsleden för att kraven är för låga, arbetsgivarna säger att de är för höga?
– Det är inte ovanligt att förhandlarna kläms från två håll, men de är erfarna och skickliga på att förankra förhandlingarna när de går in i skarpt läge.
Hur viktig är flexpensionen som en del i avtalet?
– Jag tror att den är jätteviktig för facken. De har drivit det kravet länge. Det är en del i att anpassa villkoren till ett modernare arbetsliv med en flexibilitet som gynnar arbetstagarna.
Tror du att samordningen håller hela vägen?
– Nu har LO-styrelsen, utom Transport, ställt sig bakom avtalsplattformen. Den 9 december ska de enskilda förbundens beslutande organ ta ställning, så det är för tidigt att säga. Men det ligger även i arbetsgivarnas intresse att samordningen håller, säger German Bender.
Lars Calmfors: ”Som förhandlingsbud verkar det väl avvägt”
Lars Calmfors, ekonomiprofessor och forskare vid Institutet för Näringslivsforskning:
– Skulle avtalet landa på 4,4 procent och löneglidning ovanpå det så är det för mycket. Men med tanke på att det är ett förhandlingsbud verkar det väl avvägt.
Hur resonerar du då?
– Facken vill inte få upp inflationen onödigt mycket och lägger sig därför rejält under dagens inflation, vilket ger en reallönesänkning. Men skulle de lägga sig för lågt är risken stor att det leder till missnöje och skapar löneglidning som förrycker lönerelationer, vilket kan skapa problem längre fram.
Finns det exempel på att så har skett tidigare?
– Ja, när inflationen steg kraftigt 1974 lade facken sig lågt i förhållande till företagens prisökningar, det gav stora vinstökningar och en löneglidning som var betydligt större än de avtalade löneökningarna. Det visade sig bli en pyrrhusseger som bidrog till att dra i gång den inflationsprocess som vi led av under många år fram till 1990-talskrisen.
Ser du paralleller till det i år?
– Ja, nu ökar konsumentpriserna med cirka tio procent, men även näringslivets förädlingsvärdepris ökar kraftigt. Konjunkturinstitutets prognos säger sex procent i år. Löneökningar på tidigare nivåer leder då till att bruttovinstandelen stiger.
Så var tror du löneökningarna landar?
– Om avtalen landar kring tre procent så blir det kanske fyra med löneglidning. Sådana löneökningar skulle på sikt förmodligen vara förenliga med konsumentprisökningar på 2,5 – 3 procent, alltså lite över inflationsmålet på två procent.
Hur ser du på lägstalöneökningen på 1 600 kronor?
– Jag kan känna oro för att låglönesatsningarna blir för stora, även om reallönesänkningen slår hårdast mot dem med låga löner och därför minst marginaler. Jag kan förstå önskan om låglönesatsningar eftersom lönespridningen ökat något på senare år. Och det är inte toppen som dragit ifrån, utan mitten som dragit ifrån botten.
Då är väl en låglönesatsning bra?
– Problemet är att vi går in i en lågkonjunktur med ökande arbetslöshet. Som alltid kommer den att öka mest för lågutbildade och lågavlönade. Därför vore det vore bättre om regeringen höll upp de lågavlönades realinkomster via finanspolitiken, alltså genom riktade bidrag eller skattesänkningar. Då borde det inte vara lika nödvändigt med låglönesatsningar i avtalen.
Tror du att samordningen håller i år?
– Svårt att säga om de lyckas hålla ihop det på den fackliga sidan. Men det kanske inte spelar så stor roll, Byggfacken som ibland vill gå sin egen väg får nog ett svårt läge på arbetsmarknaden nästa år och det dämpar förmodligen stridslusten.
Något i övrigt som kan påverka avtalsrörelsen?
– Ja, interaktionen med Riksbanken, som varit sena med räntehöjningarna. Det har lett till att prisökningarna har spätts på av en fallande krona. Det är möjligt att Riksbanken tar det till intäkt för ytterligare räntehöjningar i syfte att stärka kronan. Växelkursen är en viktig faktor, vilket man lätt glömmer när det sägs att det är onödigt med räntehöjningar därför att prisökningarna kommer utifrån, säger Lars Calmfors.
Gröna arbetsgivare: ”Låglönesatsningen är inflationsdrivande”
Örjan Lenárd, förhandlingschef Gröna arbetsgivare:
– Om jag ska börja med något positivt så underlättar det att LO samordnat sig. Men jag måste ändå påminna om att vi tecknar avtal framåt. Därför är jag bekymrad över nivån, men framför allt över låglönesatsningen.
Varför just över den?
– Vi står med ett ben i industrin, men också ett utanför. Och där blir det mer bekymmersamt med det som kommer efter industriavtalet. Lantbruksföretagen kommer att drabbas hårt av låglönesatsningen och många av dem har det redan tufft med ökade kostnader. Det blir konsumenterna som får kostnaden i slutändan.
Ökade livsmedelspriser?
– Ja, låglönesatsningen är inflationsdrivande. Dessutom slår den mot lämpliga instegsjobb inom skogs- och lantbruket. Låglönelyft har alltid tröskeleffekter.
Vad anser du om nivån 4,4 procent?
– Att det är det högsta utgångsyrkandet i industriavtalets historia. Det är möjligen motiverat utifrån fackens utgångspunkter, men företagens betalningsförmåga har inte ökat.
Och vad tycker du om flexpension?
– Det har vi hanterat inom märket tidigare. Det är bra för dem som inte orkar jobba fullt till pensionsåldern, men vi har problem med kompetensbrist och vill gärna att de som klarar det jobbar lite längre.
Något annat som kan påverka förhandlingarna?
– Ja, antalet varsel ökar redan och de lär inte ha minskat till första kvartalet nästa år. Vi går mot dåliga tider och då minskar löneglidningen, säger Örjan Lenárd.
Teknikföretagen: ”Alla företag ska kunna bära detta”
Anna Nordin, biträdande förhandlingschef Teknikföretagen:
– Den nivå märket landar på ska alla företag klara att bära. Vi har även inom industrin företag som har det mycket tufft, bland annat på grund av elpriserna. De avtal som ska tecknas avser nästa år, då vi enligt prognoserna befinner oss i en lågkonjunktur. Därför är det olyckligt att facken går fram med de här höga kraven.
Hur yttrar sig lågkonjunkturen i era medlemsföretag, har ni sett några varsel ännu?
– Vi får signaler om att ett antal företag planerar att minska arbetsstyrkan. Men nej, vi har inte sett några varsel ännu.
Hur ser ni på fackens förslag till låglönesatsning?
– 1 600 kronor är en väldigt hög siffra. Förra avtalsrörelsen låg snittet på cirka 400 kronor per år. Det påverkar branscher där lönerna ligger nära kollektivavtalens lägstanivå, till exempel handel och besöksnäring. Men det får också stor effekt för många företag inom industrin.
Hur ser löneglidningen ut inom industrin?
– Det är inte vår erfarenhet att den lokala lönebildningen dragit i väg.
Vad tror ni om inflationsutvecklingen inom överskådlig tid?
– Våra ekonomer bedömer att inflationen kommer att sjunka tillbaka i slutet av nästa år, säger Anna Nordin.
Redaktör: Mattias Lahti Davidsson, Reportrar: Leif Holmkvist och Mattias Lahti Davidsson