Stödet till unga med kriminella eller drogrelaterade problem innebär ofta institutionsplacering. Men det finns alternativ. Enligt SBU:s granskning kan så kallad behandlingsfamilj vara effektivare, och dessutom kostnadsbesparande jämfört med institutionsvården.

Unga med allvarliga beteendeproblem kan i regel inte placeras i vanliga familjehem, eftersom det krävs tillgång till utbildad personal. Därför placeras varje år cirka 2 000 svenska ungdomar i HVB (hem för vård eller boende) eller på ungdomshem.

Ett alternativ till institutionsvård är behandlingsfamilj med ett förstärkt stöd, där familjehemsföräldrarna har genomgått specialutbildning. Jämfört med placering på institution leder placering i en sådan behandlingsfamilj till mindre kriminalitet och färre intag på låst avdelning. De ungdomar som bott i behandlingsfamilj verkar också lida mindre risk för psykisk ohälsa och använda mindre narkotika än de som placerats på institution. Den variant av behandlingsfamilj som prövats i studier kallas Treatment foster care Oregon, TFCO. Programmet används idag relativt sparsamt i Sverige.

SBU:s hälsoekonomiska granskning visar att TFCO kostar mindre än vård på särskilda ungdomshem och något mer än HVB, om man räknar med att vårdtiderna är desamma. Väger man in antaganden om långsiktiga effekter är TFCO kostnadsbesparande för samhället jämfört med institutionsvård. En dansk rapport som ingår i underlaget visar att TFCO ger en kostnadsbesparing på totalt cirka 900 000 kronor per ungdom, jämfört med institutionsvård.

Bakgrund
I Sverige placeras årligen 30–40 ungdomar i förstärkta familjehem av modellen TFCO. Behandlingsfamiljen tar bara emot en person i taget och kontakten med andra unga som har liknande problem blir alltså mer begränsad än vid vård på institution.

Två av de insatser som är tänkta att hjälpa barn som utsätts för våld eller försummelse kan i dagsläget anses ha en dokumenterad, positiv effekt.

Inom svensk ungdomspsykiatri och socialtjänst används en uppsjö olika metoder för att hjälpa utsatta barn – från samtalsgrupper till manualbaserade program. Men med mer kunskap om effekterna skulle resurserna kunna användas bättre och innebära stöd för fler barn.

Nu har en utvärdering från SBU ringat in den forskning som finns om öppenvårdsinsatser för familjer där barn utsätts för våld och försummelse. Ingen av studierna är genomförd i Sverige.

Den granskade forskningen visar att insatserna Project support och Parent child interaction therapy (PCIT) minskar våld inom familjen och även minskar barns utagerande beteende. Gemensamt för dessa insatser är att det ingår praktisk träning av samspel mellan barn upp till skolåldern och deras föräldrar.
SBU:s ekonomiska utvärdering visar att behandlingskostnaderna för de två programmen i stort sett är likvärdiga, 75 000–85 000 kronor per hjälpt barn. Siffrorna innefattar kortsiktiga kostnader, inte möjliga besparingar i form av minskade samhällskostnader.

För lite yngre barn har anknytningsbaserade insatser som Attachment and biobehavorial catch-up (ABC) visat sig kunna ge bättre anknytning till vårdnadshavaren.

En så kallad desorganiserad anknytning kan kopplas till ökad risk för psykisk ohälsa och kamratproblem senare i livet.

Bakgrund
Mellan 3 och 9 procent av barnen i de nordiska länderna har utsatts för allvarlig fysisk bestraffning. Och 7–12 procent har bevittnat våld i hemmet. Brukarföreningar har tidigare rapporterat att barn och unga saknar stöd från socialtjänsten, och att insatserna ofta kommer alltför sent.